Domenico Mazzas ”Vita borgen” för Courmayeur

Domenico Mazza är uppvuxen i Aosta dalen, i Courmayeur vid foten av Mont Blanc. För honom innebar uppdraget att rita Hotel TH Courmayeur därför både en utmatning och ett erkännande. ”Det var en stor ära att med det här landskapet som bakgrundskuliss få skapa ett verk som är en samtida bergsarkitektur – ett uppdrag fyllt av starka känslor”, beskriver arkitekten. Hotelldirektören Nicola Dettorino vet att relationen till orten har en mycket stor betydelse för ett hotells framgång. ”TH gruppen lägger stort värde på lokalerna och på en genuin känsla”. Dettorino berättar ett det inledningsvis förekom kritiska röster men att de tystnade snabbt. ”Det accepterades”, betonar Dettorino. ”Antingen gillar man det, eller så gillar man det inte. Det har karaktär, tillägger han.

Hotellet ligger vid foten av Mont Blanc. ”Det var av avgörande betydelse att denna naturkuliss måste beaktas. Strukturen är dock inte bara inspirerad av de mönster som snön lämnar på husen under vintern, utan även av färgerna, formerna och massivets ljushet som framträder på ett majestätiskt sätt”, beskriver arkitekten Mazza, som direkt förkastade idén att införliva traditionell arkitektur. ”Med den här storleken är jag snarare motståndare till en tolkning av ”neuroticismen” enligt mottot: ”Det är inte trovärdigt. Traditionen saknas”. Jag ville göra strukturens linjer så mjuka som möjligt och tänkte direkt på snöns mjuka form när den samlas på taken och glider nedåt och smälter i lekfulla kurvor”, berättar arkitekten. Det var utgångspunkten i hans koncept med flera kroppar istället för en enda struktur. Linjerna ska verka så späda som möjligt och alltid ta hänsyn till det omgivande landskapet och påminna om just det. De möjliggjordes genom att integrera traditionella material som trä och stenar i form av cykloper.

Mazza valde med aluminium ett ”samtida material” för att ”skydda” materialet trä. Sten användes däremot på två olika sätt: som byggnadshölje, ibland som fundament för byggnaden respektive som cyklopformat klippblock för att ge byggnaden ett naturligt koncept. ”Detta val av material skulle göra det möjligt att skapa en utpräglad samtida men inte för kall blandning, där den arkitektoniska kvaliteten står i centrum”, säger arkitekten som uppskattar aluminium som material, eftersom det ”är väldigt konkurrenskraftigt avseende kvalitet och pris och samtidig är formbart och framförallt köldbeständigt”.

För hans företag innebar det stora projektet arbete under cirka ett år. Gualandris arbetade på byggplatsen med upp till 20 man. Det som idag är restaurangen fungerade då som verkstad. Totalt skulle 6 000 m² PREFALZ i P.10 prefavit läggas. ”Det var ett gigantiskt projekt”, minns plåtslagaren. Upp till 150 personer måste samordnas på byggplatsen. Tekniskt sett gällde det att hantera en hel del utmaningar: Taket har en kraftig lutning och övergår i fasaden via en avrundning. Takrännan byggdes in i taket. Men Gualandris älskar utmaningar. ”Jag utmanar gärna mig själv”, betonar han. Stora objekt är stora utmaningar. ”Vi utför inte bara projekt utan vi deltar ofta – som med det här objektet – i de tekniska diskussionerna. Samspelet mellan arkitekt, byggföretag och plåtslagare var i det här fallet oerhört viktigt”, säger Gualandris.