Campusets brokiga hjärta: “hammeskrause architekten“ formger studentrestaurangen med hjälp av eleverna

”Vi närmar oss alltid uppgiften från ett visst avstånd, en abstraktion. Från jordklotet till kontinenten, till landet, till staden, till kvarteret, till gatan” beskriver Nils Krause sin byrås tillvägagångssätt. Studentmatsalen var till att börja med en ”känslig situation”, då man var tvungen att ta hänsyn till bägge skolor med sina olika elever och inriktningar. Projektledare Joep Kuys hade en vision: ”Vi ville skapa ett campusets hjärta, som slår för alla elever. Ett stort, centralt utrymme som öppnar sig mot skolgården, integrerad i de gröna ytorna och skolområdets rumsliga indelning.” Huset med sitt sadeltak infogar sig, med sin säregna form, som en arketypisk symbol i omgivningen. ”Objektet ropar ut: Jag har en annan användning. Tak och väggar bör därför bestå av samma material. Som ett hölje”, förklarar Joep Kuys. ”Vi ville klä in allt i ett skal: från golv till taknock.” 

Det var nu som man gav barnen chansen att färgsätta dessa romber. Uppdelade i fyra grupper, med totalt tolv elever från båda skolor, lades under sex workshops grunden till den fasad vi ser idag. Efter några veckor fanns fyra koncept: ”Cirkustält”, ”Blomsteräng”, ”Picknickfilt“ och ”Tuned by letters”. Och även här valdes gemensamt nya vägar att vandra. Eleverna diskuterade sina arbeten, bestämde sig för ett och lät sedan element ur de andra förslagen smälta samman med det utvalda konceptet. På så sätt finns något från varje förslag och från varje barn med. ”Så stort deltagande fungerar sällan i stora projekt, alltså var det desto mer glädjande att vi nu kunde gå den här vägen”, berättar Krause. 

Studentmatsalen övertygar med sin enkla form och färgglada, brokiga fasad. Mot gatan vetter gaveln av ren, obehandlad betong; taket saknar vattenränna. Vattnet får helt enkelt rinna nerför fasaden. För det färggranna yttre höljet användes tak- och väggromberna 44x44 i specialfärgerna ginstgult, karminrött, standardmintgrön och pastellfärgad turkos. De båda arkitekterna blickar tillbaka på projektet som en stor succé, som visar hur långt man kan komma ”tillsammans”. ”Ibland saknar vi modet att prova nya vägar tillsammans. Det lyckades vi med här”, betonar Krause. ”Tillsammans kunde vi bygga upp en identitet för eleverna i båda skolor. Det är medbestämmanderätt och medbestämmandeglädje.”

För att omsätta projektet i praktiken anlitades Simon Altvaters hantverkare. ”Det var som ett tusenbitarspussel från Ravensburger. ”Först förstod vi inte alls vad vi skulle göra”, berättar Altvater, som från första början hade en sak klar för sig: Det skulle inte bli en alldaglig eller enkel uppgift. Man arbetade enligt en strikt planering. Hantverkarna hade ett mönster för romberna, som visade var respektive färger skulle vara. Planeringen stämde in i minsta detalj och genomfördes lika noggrant. ”Vi ändrade bara ett endaste spån i mönstret”, erinrar sig hantverkaren. Något annat som var ovanligt var det stora intresset bland eleverna. Varje rast stod tio till femton barn vid byggarbetsplatsen och tittade på arbetet. Så barnen deltog inte bara i utformningen av konceptet, utan kunde också se hur deras projekt fortskred.